Sticka, sticka, repa upp, repa upp tills det blir BRA!

Då hade så mycket av nederdelen blivit stickat att det såg ut som en blivande kofta. Kort-korta boleron hade växt till sig och blivit en vest! Några funderingar fanns om den hade tillräckligt med vidd, men det var svårt att bedöma, så nederkanten sattes på en tråd och det var dags fär en ärm! Det kändes som en liten milstolpe.

Maskorna plockades upp, extra maskor under armen, det fick bli 14 stycke. Många? Det såg ut att behövas. Stickandet påbörjades på ärmen, med en lång rundsticka. Då kom jag ihåg två saker. Det ena var att jag inte gillar att sticka med en lång rundsticka  a la 'magic loop'. Och det andra var att det går runt, runt, i ganska hög takt, och hela koft-paketet skulle snurras med i samma takt. Inte skönt. Turligt nog fick jag av min mamma några stickor 3,5, som är för korta för att vara jumperstickor och för långa för att vara strumpstickor. Dessa passade utmärkt för ärm-stickning, i stället för den där eländiga långa rundstickan. Och fort lärde jag mig att snurra stickorna med-urs en gågn efter ett avklarat varv.

Så det kändes bättre igen. Tills dess att ärmen nådde armbågen ungefär. Då fick jag hjälp av dottern att bedöma vidden på över-och nederdelen. Jo, sa hon, den är för tight. Och eftersom jag hade bestämt mig att den här gången göra en kofta som blir BRA, så återstår inget annat än att repa upp tills över de sista minskningarna, och sticka om över- och nederdel. Men först skall det bli ärmar!

När ärmen är så gott som på full längd förstår jag att den är för sladdrig. Aldrig att jag får minskingarna så tätt på varann att det både ser bra ut och hamnar på rätt vidd vid handleden. Så den skall också göras om. Men först skall det blir ärm nummer två!

Där är jag nu. Kommer jag att bli klar före månadsslutet? Knappast. Men prioritering är solklar: i första hand skall koftan bli BRA. I andra hand skall den bli klar.